Fredrik in China

 

 

Written by Fredrik Yderström 2007, translated by Guss Wilkinson

 

This is an article about Fredrik's experiences training martial arts in China. This translation will be followed by the original article in Swedish and some pictures of his graduation. Other photos of his China experiences are elsewhere in the Photos section of this website - look for them!

 

I first moved to China in 1996 when Guss and Helena moved from Sweden to New Zealand. I was very excited and eager to learn more about Wushu (Kung Fu). I attended a summer school, studying Chinese at the Beijing Language and Culture University. It was a fantastic time and I met people from all over the world in a completely new environment. The courses were very difficult and there wasn’t much time over for anything else but I did manage to find time to train a little traditional Wushu and Tai Chi.

 

During my first visit to China, I met a Swede called Nicklas (who is now the Swedish national coach) and he was studying at the Beijing University of Physical Education (now known as the Beijing Sport University). It was Nicklas who showed me the place for the first time and it was then that my goals became clear – I wanted to study there too.

 

My plan was to return to Sweden and apply immediately but my mother was ill with cancer, so I had to remain at home in order to take care of her. In the summer of 1997, my girlfriend at the time returned home and stated that she wanted to study in England, starting that autumn. This was perfect for me, as this helped me to decide to return to China. I realised that I would never gain an understanding of Wushu unless I could master the language, so I decided to complete another semester studying Chinese at the Beijing Language and Culture University. The studies were very hard work and the tempo was high and I gave up all martial arts training in order to study as much as I could.

 

I applied to enrol at the Beijing Sport University in the spring of 1998 and was immediately accepted. We trained in the morning and studied Chinese in the afternoon. The styles of Wushu that we trained were to competition forms. It was much more physically demanding that Karate, but there were no applications taught, just the pure competition forms. We trained about three hours per day in a whole host of different styles, both with and without weapons: Cha Quan, Nan Quan, Gun Shu, Pudao, Hong Quan, Jian Shu, Dao Shu etc. I did fairly well for a foreigner and manage to come first place in the University Championships in Nan Quan and came third in Gun Chu and Pudao.

 

I applied to the University’s Bachelor of Arts programme (a sports teaching degree majoring in Martial Arts). But the Swedish Student Loans Authority had a rule that you could only apply for student loans for foreign language studies for 18-months. Despite this, I managed to get in and my loans were approved – lucky me! During my first semester, I quickly understood that Wushu was not my thing: it was superb physical training and a lot of fun but in many ways it was very technique poor. I decided to change my martial art to Sanda, which is a Chinese full contact style. It is very much like Thai boxing but with more protection – apart from that, it all came down to hitting each other.

 

I had done a fair bit of full contact previously but it was nothing in comparison to this. The first time I turned up for training, we concentrated only on sparring. The guy that was up before me had no groin protection and he was kicked in the groin twice: I thought to myself, “Jesus; am I really going to be next?” I met a guy that was in a lower weight category to myself and I was able to throw him around all over the place. I then sparred with another person who I was also able to throw around in the same way and then a third person in my own weight category. The sparring went very well and all the techniques that I had learned in karate were very useful indeed, especially the sweeping techniques.

 

I became very close friends with my teacher, Li Yun Dong and we have kept in close contact ever since. The training went very well and I began to compete quite a bit. I came third in the fifth Grand Word Wushu Festival which was an important international competition. Unfortunately, I got so drunk that evening that I lost my diplomas in a taxi – LOL, shit happens!

 

I came up against a whole host of problems while studying in China: dealing with the Swedish Student Loans Authority became fairly problematic; my brother died, I prolapsed a cervical disk, I became a father etc. – and all of these things ended up delaying my progress to graduation.

 

But now I’ll write a little more about the actual training. At first, I trained 4-days a week and studied martial arts theory one day a week. But I also trained with the Beijing Sport University’s team, so I ended up training 6-hours per day.

 

The training was very hard and there were a number of training methods that I didn’t fully agree with, but I got used to them and things got better as time went on. One of the things that I learned was that genuine Wushu is becoming very rare – it has been changed so much that we started to call it wuwu (Wushu de wu he taiaowu de wu) which means that it has really developed into a martial dance rather than a martial art, or science.

 

Sanda is also a competition form, but it is more combat based which is what I believe is more in line with what martial arts should be like. There are a lot of wonderful techniques in Sanda, but it can also be limiting as one has to train with gloves.

 

The most important thing is to develop your own mental strength and to know exactly how it feels to go up against someone who will seriously do anything in takes to knock you down. I have, many times, seen very good martial artists who cannot handle the pressure of kumite – they freeze. It is possible, of course, to train yourself to cope with this pressure and it is something that you should do if you want to gain an understanding of what martial arts is all about. I am still scared when I go into the ring but I am now able to control myself better.

 

I have also gained an insight into both the classical styles and competition forms which has given me a greater understanding for martial arts as a whole. We also studied basic Chinese medicine which seems to go hand in hand with the art.

 

I have now trained martial arts for the great majority of my life but I still feel hungry to learn more and, to be honest, I still feel like a novis. I have now graduated with my degree and I am the first non-Chinese person in the world to do so – a unique accomplishment. All my studies were in Chinese. This has opened up a lot of opportunity to apply for grants and scholarships to go to Japan, or Brazil to further my training. We’ll just have to see what happens.

 

But one thing is for certain: I intend to get my arse into gear and get over to New Zealand to train some more with Guss and Helena in the not too distant future.

 

Cheers

 

Fredrik Yderström

 

 

 

Hej!

 

Det tog ett tag men jag skriver en sammanfattning om mina studier i Kina. Skriver på Svenska så får du översätta till engelska.

 

1996 när Guss och Helena flyttade till NZ så åkte jag för första gången till Kina. Jag var full av förväntningar och ivrig att lära mig mer om Wushu (Kung Fu). Då studerade jag på Beijing Language and Culture University en sommarkurs i Kinesiska. Det var en härlig tid och man mötte människor från hela världen i en helt främmande miljö. Studierna var hårda och man hade inte så mycket tid över men jag lyckades klämma in lite Wushu också, tränade traditionell Wushu och Tai Chi.

 

Under mitt första besök i Kina träffade jag en svensk som heter Nicklas (landslagstränare i sverige nu) som tränade på Beijing University of Physical Education (Nuvarande Beijing Sport University). Han var den som tog med mig dit första gången och då var mitt mål rätt klart att det var det jag också ville göra.

 

Min plan var att bara åka hem till Sverige och vända men min mor var sjuk i cancer så jag blev hemma i ett år och tog hand om henne. Sommaren 1997 kom min dåvarande flickvän hem och sa att hon ville studera i England under hösten, perfekt då drar jag till Kina igen då. Jag visste att jag inte skulle få någon förståelse för Wushu om jag inte kunde språket så jag bestämde mig för att ta en till termin kinesiska på Beijing Language and Culture University. Studietempot är mycket högt på skolan så det var bara lägga all träning åt sidan och studera hårt. Våren 1998 så ansökte jag till Beijing Sport University och kom in. Tränade då Wushu på morgonen och studerade kinesiska på eftermiddagen. Den wushun vi tränade då var tävlingsformer eller Gui Ding Tao Lu som det hette då. Det är mycket mer fysiskt krävande än Karate men dom har inga aplikationer på rörelserna, ren tävlingsform. Vi tränade ca 3 timmar om dagen då. Blev en massa olika stilar som jag tränade både med och utan vapen som: Cha Quan, Nan Quan, Gun Shu, Pudao, Hong Quan, Jian Shu, Dao Shu m.m. Gick bra för att vara en utlänning och jag kom på första platts i skolmästerskapen (nivå 2) i Nan Quan och kom 3:a i Gun Shu och Pudao.

 

Hösten 1999 så ansökte jag till skolans BA-degree då Sverige har en regel som säger att du bara får studielån för språkstudier i ett och ett halvt år. Och lyckos mig, jag kom in. Under min första termin så stod det rätt klart för mig att tävlings Wushu inte var något för mig, bra och kul träningssätt men i många delar fattigt på tekniker. Jag bestämde mig för att byta till Sanda som är kinesisk fullkontakt. Det är som Thaiboxning men med mer skydd och mer downtakes, annars är det bara slå på varandra.

 

Jag hade gått en del fullkontaktsmatcher förut men det var inte ens i samma klass som det här. Första gången jag kom till lokalen så var det självklart sparring. Killen som gick upp före mig hade ingen susp på pungen och blev sparkad i grenen 2 gånger. Tänkte för mig själ: ”fan ska jag upp där strax?”. Jag fick möta en kille i lägre viktklass som mig och det var bara att kasta runt han , sedan fick jag en till som jag också kastade rätt mycket och en tredje i min egen viktklass. Sparringen gick mycket bra och dom tekniker som jag fått från Karaten var mycket användbara, speciellt svepen. Blev sedan mycket nära vän med min lärare Li Yun Dong och vi har behållit kontakten under alla dessa år. Träningen gick mycket bra och jag började tävla en del, kom 3:a på 5:th Grand World Wushu Festival som var en stor internationell tävling. Tyvärr söp jag bort mitt diplom i en taxi samma kväll *lol*, shit happens.

 

Det har inte varit problemfritt under min studieperiod, CSN har satt många käppar i hjulet för mig samt att min bror gick bort, diskbrock, blev pappa m.m. som fördröjde min examen.

 

Vi kan skriva lite mer om träningen. Den första tiden hade vi träning 4 dagar i veckan och kampkonst-teori en dag i veckan. Men jag tränade med Beijing Sport Universitys skollag också så det blev ca 6 timmar aktiv träning om dagen för min del. Mycket hård träning och en del träningsmetoder kanske jag inte helt håller med om men dom har blivit bättre med tiden. Vad har jag lärt mig under min tid där då? Jo att genuin Wushu blir bara mer och mer sällsynt och dom har ändrat den så mycket nu att vi brukar kalla det för Wuwu, Wushu de wu he Tiaowu de wu vilket betyder att det bara är stridsdanse istället för stridskonst. Sanda är också en tävlingsform men är kampbaserad vilket jag själv tycket ligger mer i linje hur kampkonst ska vara. Det finns många härliga tekniker men den blir ibland begränsad då man har handskar på sig. Det viktigaste är nog att utveckla sin egen mentalitet och veta hur det är att gå upp mot någon som på fullaste allvar kommer försöka slå ner dig. Jag har sett det många gånger att duktiga kampsportare inte klarar av pressen av kumite, dom fryser. Detta är något som självklart kan tränas bort och bör göra det om man vill ha en hel förståelse för vad kampkonst är. Jag är fortfarande rädd när man går upp i en ring men det är nog bara mänskligt men jag vet hur jag kontrolerar mig själv bättre nu. Sedan har jag fått inblick i både klassiska stilar samt tävlingswushu vilket gör att jag har en bredare förståelse för kampkonst i helhet. Vi läser ju även basis kinesisk medicin på skolan vilket är en del av arten, går hand i hand.

 

Jag har nu hållit på med kampkonst i större delen av mitt liv men ändå känner jag mig fortfarande hungrig på att lära mig mer och ska jag vara ärlig känner jag mig fortfarande som novis. Har nu fått examen från skolan så det gör det lättare för mig att ansöka om stipendier för att åka till t.ex. Japan eller Brasilien för att träna. Vi får se vad som händer i framtiden men en sak är säkert att jag ska få ärslet ur vagnen och komma till NZ och träna mer med Guss och Helena inom snar framtid.

 

Ha det gott!

 

Fredrik Yderström